: Gunilla Fagerholm
: Rösterna Tystnar
: Books on Demand
: 9789180074421
: 1
: CHF 8.30
:
: Erzählende Literatur
: Swedish
: 268
: Wasserzeichen
: PC/MAC/eReader/Tablet
: ePUB
Brandtekniker Jenny mår inte bra där hon sitter vid sitt skrivbord. Hur kunde hon? Hon måste vara ett monster! Hur kunde hon vara kapabel att ens överväga att utföra en sådan fruktansvärd gärning? Trots en underbar start på livet i Mora, Minnesota, hade allt gått på tok sedan den där ödesdigra sommarkvällen för några år sedan när hon på ett enda ögonblick gick från lycklig tonåring rakt ut i vuxenlivet. För att tänka på något annat ger sig Jenny nu iväg på en semesterresa till Florida och Everglades tillsammans med sin gamla dagmamma Sonja. Och vem stöter de där helt oförmodat på? Det som nu sker medför att Jenny ser sig tvungen att återuppta kontakten med sina forna vänner. Vilka följder detta skulle föra med sig hade ingen kunnat ana.

FÖRFATTAREN GUNILLA FAGERHOLM Jag föddes I mitten av 1940talet och växte upp I Stockholm I en mycket internationell miljö, något som redan tidigt väckte mitt intresse för resten av världen. Efter avslutade språkstudier vid Stockholms universitet började jag arbeta inom resebranschen, vilken var ett naturligt val med tanke på min lust att utforska främmande kulturer och språk. Efter 15 år i den branschen bytte jag inriktning och etablerade mig som datorkonsult för resebranschen. Men vi önskade få ut mer av livet, min make och jag. Därför bestämde vi oss, 1996, för att byta ut vårt bekväma förortsliv mot en lerhydda på ett före detta kenyanskt majsfält. I vår blåögda jakt på Paradiset råkade vi emellertid ut för en hel del problem vilka medförde att vi efter 5 år såg oss tvungna att återvända till Sverige. Efter ett antal år på den sörmländska landsbygden tillbringar min make och jag av hälsoskäl numera så mycket tid vi kan på Costa Blanca i Spanien tillsammans med vår älskade golden retriever Dino. Min första bok, Blåögd i Luhya-land, berättar den sanna historien om hur min make och jag som en start på ett helt nytt liv beslöt oss för att emigrera till en kenyansk landsortsby. Vi ville leva enkelt, närmare naturen och hjälpa andra. Det visade sig dock att vi var mycket naiva eller blåögda när vi försökte förverkliga denna vår dröm. Också i vårt Paradis fanns det elaka ormar! Min andra bok, och Nillan bet ihop och log, handlar om min barndom och uppväxt i Stockholm och Bromma fram till dess att vi beslutade oss för att flytta till Afrika. Livet i Sverige var på den tiden mycket annorlunda än idag, vilket jag tror min bok förmedlar ganska väl. Den tredje boken, Förvridna Sinnen, är min första fictionbok, en äventyrsroman som utspelar sig under 1970talet. Tonåringen Jenny Johnson från Mora, Minnesota, kastas en vacker sommarkväll brutalt ut i vuxenlivet. Hon bestämmer sig för att söka sina rötter i Mora i Dalarna. Detta beslut för med sig oanade händelser av ett mycket traumatiskt slag. Och även hennes nyfunna vänner har stora beslut att tampas med. Intrigen tätnar. Rösterna Tystnar är en fristående fortsättning på Förvridna Sinnen. Jenny, som trott att alla hennes bekymmer varit över, upptäcker till sin förfäran att detta långt ifrån är fallet. Är hon tokig, eller?

KAPITEL 3 - BEKÄNNELSEN


Jenny sitter och petar i den goda maten. Hennes tankar fladdrar återigen fram och tillbaka. Hur ska hon orka tala om för dem vad som hänt? Kommer de att avsky henne för all framtid om hon berättar hela sanningen? Men till slut tar Jenny mod till sig. Hon behöver få ur sig det otäcka hon går och grubblar över. Och vilka skulle kunna vara bättre åhörare än hennes älskade Sonja och Mikael? Hon vet att de älskar henne så de kommer säkert, eller i varje fall förhoppningsvis, att försöka se det skedda ur hennes synvinkel. Seså Jenny, var inte en fegis, manar hon på sig själv.

”Jag har gjort något fasansfullt,” viskar hon ”- eller snarare – jag var nära att göra något fasansfullt. Det är så fruktansvärt det jag tänkte göra att jag nästan inte vågar avslöja det för er båda.” Nu strömmar tårarna nerför hennes kinder. Hon hämtar andan ett ögonblick innan hon tänker fortsätta men blir genast hindrad av Sonja.

”Nej Jenny, inte nu. Du är mager som en sticka. Det är viktigt att du äter. Det här är ett nytt recept jag ansträngt mig med så du måste försöka njuta av maten. Du kommer att få tillfälle att prata senare men jag tror att vi alla just nu skulle må bättre av att tala om annat. Låt i stället Mikael och mig ge dig lite skvaller härifrån Mora. Det har hänt en hel del sedan du var här senast. Visste du till exempel att din väninna Monica har förlovat sig? Och att… ”

Under en stund proppas Jenny full av information om vad som hänt sedan hennes förra besök och hon piggnar till och tar aktivt del i samtalet med diverse frågor om stadens olika invånare. Just för ögonblicket har hon glömt sina egna bekymmer.

Kaffet dricker de i den lilla bekväma sittgruppen i vardagsrummet. ”Självklart får jag väl bjuda damerna på en god whisky nu?” undrar Mikael. Han går fram till det upplysta och välfyllda barskåpet i bokhyllan. Letar en stund men hittar till slut det han söker efter. En flaska single malt whisky av gott märke som han sparat länge. Att användas vid ”speciella” tillfällen. Och nu om någonsin är det väl ett sådant. Han häller upp varsin drink i de vackra kristallglasen och placerar dem på det lilla bordet. ”Var så god, mina damer!” säger han och höjer glaset i en skål. När de skålat vänder han sig till Jenny. ”Nu min lilla kråka, får du öppna ditt hjärta och tala om vad som plågar dig. Kom ihåg att vi finns här för dig och att du inte behöver behärska dig för vår skull. Vi har torkat dina tårar så många gånger under ditt liv och det vill vi gärna få göra också i fortsättningen.” Han ger Jenny en öm kram.

”Det är så underbart att ha er båda och jag älskar er så oerhört. Jag är så glad att ni finns! Ja, jag behöver faktiskt få det ur mig för annars går jag sönder av samvetskval och avsky för mig själv. Jag trodde jag kommit över det men det ligger som en tyngd över mig. Hela tiden. Jag känner mig som ett monster!” Jenny kliar sig på halsen, biter på naglarna, öppnar munnen men stänger den igen. Till slut tar hon mod till sig och höjer blicken mot Sonja och Mikael. Tvekar ett ögonblick men slänger sig sedan rakt in i Sonjas famn och börjar gråta.

”Å lilla gumman! Inte är du något monster.” Sonja kramar tröstande om Jenny. ”Men snälla söta du, vad är det för fasansfullt du gjort – eller nästan gjorde?”

Jenny hickar snyftande, torkar sig om kinderna, tar sats och säger: ”Jag tänkte döda ett barn. Förstår ni, mörda ett litet oskyldigt barn. Det är så fruktansvärt att tänka på. Jag som tycker så mycket om barn. Hur kunde jag bara ha en sådan tanke i mitt huvud?”

Jenny kan se att både Sonja och Mikael är klart chockade av det hon sagt men hon märker också att kärleken till henne tar överhanden hos de båda. De sätter sig på varsin sida om henne i soffan och lägger armen om henne.

”Men om jag förstår dig rätt, Jenny, så har du inte gjort det – även om du tänkte göra det. Eller hur?” frågar Mikael bekymrat. ”Om vi inte får veta vad som hänt så att vi inte kan hjälpa dig.”

De smuttar på whiskyn och låter Jenny lugna ner sig en smula. Jenny tar sedan sats, harklar sig och börjar stapplande prata. ”Det har hänt en massa sedan vi sågs senast – och det var ju här hos er efter att jag kört Vasaloppet. Det kan ni få höra en annan gång. Men det som hände var att jag när jag kom till Lightning Ridge och träffade de andra såg rött när jag fick veta att Sven – ni vet min före detta fästman som numera är gift med en otäck människa som heter Gertrud –döpt sin son till Wally. Han stal det namn jag reserverat för min kommande son – utan någon som helst rätt till det namnet. Det är faktiskt bara Maja och jag som har det eftersom min farfar Wally tillhörde vår familj och inte Svens eller Gertruds. Det slog slint i mig och jag ville hämnas och låta Wally Junior ramla ner i ett gruvhål. Men så, i sista stund, ångrade jag mig och lät honom vara. Bestämde mig för att som straff för mina onda tankar i stället begå självmord. Jag förberedde allt för det och tänkte just slänga mig ner i samma gruvhål när jag upptäckte att jag inte var modig nog att göra det heller. Jag var helt förtvivlad och samtidigt så förbannad över mig själv. Jag låg i flera timmar och bara grät uppe i opalfältet men så kom en gammal aborigin med sin sonson och de tog med mig hem till sig. Och aboriginpojkens farmor var med mig i ett par dagar och på något sätt – jag vet inte hur – fick hon mig på rätt köl igen utan att vi sa ett enda ord till varandra. Det handlade på något sätt bara om ren tankeöverföring.”

”Heter pojken möjligen Riki?” frågar Sonja ivrigt. ”Om du inte redan vet det, kan jag tala om att en liten pojke vid namn Riki kom hem till Maja och Yngve den natten. Han sade att du var i säkerhet hos dem. Han sa också att Wally var bästa vän med hans farfar och att hans farfar känt att också Maja fanns i närheten. De ville inte att Maja skulle tro att du var död men han bad dem hålla tyst för de andra att han sagt att du levde. Maja skrev det här till oss redan någon dag efter händelsen så vi hann aldrig bli oroliga över att du skulle vara död. Och inte Maja och Yngve heller. Men du verkar helt slut nu, kära barn. Du ska kanske vänta med att berätta mer om det här för ögonblicket.”

Jenny är på vippen att tala om hur aboriginkvinnan och hon fortsatt ha kontakt - via tankeöverföring - även efter att de skilts åt i Australien och hur mycket den kontakten tröstat henne. Och att hon inte längre lyckas nå kvinnan och hur orolig detta gör henne. Men så besinnar hon sig. När hennes mamma Agnes hotat henne – också det via en inre röst – och hon avslöjat det för Sonja och Mikael trodde de båda att Jenny hade psykiska problem. De skickade henne till en psykolog med resultat att hon gått till sjöss – på psykologens inrådan. De tänkte att hon kanske kunde finna ro där. Nej, det är nog bäst att hon tiger och inte oroar dem mer. Att hon nu också hör en ny, hotfull och okänd, röst som skrämmer henne behöver de inte veta. Det bör hon nog behålla för sig själv.

”Kära gumman min, du verkar verkligen ganska slut i nerverna. Om du bara kommer till ro nu när du fått ur dig din fasansfulla upplevelse tror jag nog att du kommer att se allting klarare.” Sonja ser kärleksfullt på Jenny och ger henne en kyss på pannan.

Å, vad det är skönt att ha lättat mitt hjärta, tänker Jenny och suckar. Att ha fått ur mig det fasansfulla jag nästan gjorde. Och Sonja och Mikael har säkert rätt i vad de säger. Antagligen är jag bara överspänd och det går säkert över. Men det är så skönt att inte ha några...