Vid mästarens fötter

Lambert Werner var 78 år när han 1978 måladeVid mästarens fötter. (Bild 1) I den här bilden är världen vänd upp och ner och det mesta handlar om relationer, makt och homoerotik. Men konturerna är i målarhändernas säkra grepp.

Vem är subjekt eller objekt i denna målning, vem är jaget i centrum eller är jaget dubbelt och dess identitet svajande – frågor kring det mångfaldiga jaget är under ständig omförhandling i Lambert Werners verk. Övergången mellan det triviala och det monstruösa är omärklig.

Det rituella anslaget i den framställda scenen går inte att ta miste på. Lambert Werner var sufi, han intresserade sig under en period av sitt liv djupt för sufismen som är en mystisk gren inom islam. Inom de flesta sufitraditioner är förhållandet mellan de sufiska lärde och deras elever central. Sufism kan sägas vara en specifik metod för andlig utveckling och för att upprätta en stark personlig gudsrelation som bygger på kärlek. Livets orsak, mening och mål är den gränsupplösande kärleken, enligt sufismens lära. För Lambert Werner kan detta haft särskilda implikationer med tanke på den rådande synen på den homoerotiska kärleken i samhället under hans liv.

I målningenVid mästarens fötter ser vi två bisarra manliga figurer som flätas samman under fullmånens sken. Här råder ingen tvekan om vem av dem som är under- respektive överordnad. Den ena intar huvudstående ställning medan den andra, med sitt surrealistiskt anstrukna fågelhuvud i profil, vänder sin näbb och sitt öga bort, ut ur bilden. Fastän välklädd i skräddad kavaj har han bröstkorgen bar, bröstvårtorna och naveln liksom små rosenknoppar parerar kavajens gyllene knappar. Under bältet breder en vid virvlande kjol ut sig som ändå låter ryggradens kotor synas. Skelettet nertill liknar en bröstkorg, två av ribborna växer in i den andra figuren där de bildar bladliknande lungor. Starka armar håller den andra figurens nakna huvudstående kropp vertikalt. Den breda handens fingrar strävar mot mästarens vackra fötter med rödmålade naglar. Mellan spretande ben hänger könet likt ett blad. Det övre benet vilar mot mästarens arm och pryds både av en mjuk liten fjäder och ett klistermärke med en tjurfäktare. Styrkan finns där latent. Mästarens vassa näbb och tops-prydda skalle ger paret en resning som i en rituell omfamning.

Under flera år strävade Lambert Werner efter att läsa persisk poesi på originalspråk och han lånade titlar till sina verk av diktare som Rumi och Omar Khayyám. Sufismen införlivade den ursprungligen profana persiska sångdiktningen med beskrivningar av livfullt umgänge i tavernor och bordeller, något som säkerligen kan ha intresserat Lambert Werner. Vinberusningen tolkas som en metafor för gudsberusning, tavernorna som sufiernas bönehus, och de sköna ynglingarna eller flickorna som diktarna åtrår får representera Gud själv.3

I målningenÄngeln med den gyllene lägeln (1949) (Bild 2) bjuds det på dryck vid kanske ett bord dekorerat med blommor och gröna kvistar i ett färgsprakande rum skyddat av ett draperi. Målningen är måleriskt överdådigt genomarbetad som skulle den illustrera den berusning som orsakas av drycken som den vitklädda gestalten suger i sig från den glänsande skinnbehållaren. Bilden ger även prov på den egensinniga och avancerade teknik Lambert Werner kommer fram till under 1940-talet.

Lambert Werner målade sällan gruppbilder. Han berättar oftare om en eller några få personer även då han kommenterar samtida händelser. Under flera decennier målade han abstrakt och det mesta av det han gjorde innan dess såg han till att förstöra. Han skonade inte heller de privata dokument som kringgärdar en människas liv och som lämnar upplysningar till eftervärlden. Att ändå återuppliva ett konstnärskap bygger i hans fall på de konstverk som finns kvar och det material vi får fram vid research av olika slag: arkivmaterial, offentliga register, kataloger, tidningsartiklar, samtal med släktingar och de få människor som ännu minns honom och hans partner(s), en del privata föremål, fotografier och böcker, möbler, klädesplagg.

Jag antar att det var först under senare delen av sitt liv som Lambert Werner kom fram till medvetenheten om att historien alltid artikuleras på nytt, att den inte bara är, utan blir till av minnen och skiftande narrativ. Författaren Jeanette Winterson förklarar det hon kallarRealismdoktrinen i litteratur så här: (Ersätt «läsaren» med betraktaren och «författaren» med konstnären.)

«Läsaren erbjuds inte ett stort köttstycke av författaren eller en direkt inblick i författarens tankevärld, nej, läsaren erbjuds en separat verklighet. En verklighet som är avskild från läsarens reella värld och som, minst lika viktigt, är avskild från författarens reella värld.»4

När vi undersöker och analyserar Lambert Werners konstnärskap, är närheten mellan liv och verk, sambandet mellan konstnärens person och persona både en tillgång och en boja. Om vi hade fått läsa brev och personliga anteckningar, hade det levandegjort hans kärlek, sorger, engagemang och begär, kanske på ett rörande, upprörande sätt. Nu har vi inget annat val än att just inte låta verket underkastas våra bristfälliga kunskaper om konstnärens liv och leverne, samtidigt som våra, om än få, insikter i biografins detaljer inte ska frånskrivas betydelsen för konstnärskapets utveckling. Att strikt koppla ihop konstnärens liv med konstnärens verk skulle göra att verket reduceras till en illustrativ dagbok: privat, lättförklarlig, ungefär som när Sigmund Freud försöker bortförklara konsten. Om vi skulle tvinga verket tillbaka till det självbiografiska skulle vi inte bara tygla det. Vi skulle även frånta det dess estetiska egenvärde och de kunskaper det i sin tur genererar. Givetvis ligger här en paradox: de mest kraftfulla konstnärliga formuleringarna maskerar sig ofta som självbiografiska. Det eviga är inbäddat i det förbiilande, för att parafrasera BaudelairesLe Peintre de la vie moderne (1863).

Samtidigt ger kunskapen om konstnärens liv genom förankringen i de under hans liv rådande samhällstukturer, kulturella, politiska värderingar och händelser en möjlighet för oss att placera in livsverket i konsthistorieskrivningens flöde. Men i och med att Lambert Werner såg till att förstöra sina privata dokument, är det fritt fram för uttolkarens blick, erfarenheter, detektivarbete och nyvunna kunskap. Under resans gång visar det sig att diskrepansen mellan liv och verk, mellan konstnärens alltid korrekta och välvårdade yttre och den hemlighetsfullhet varmed han skyddade det liv han levde, minskar, när synen på homosexualitet i samhället långsamt förändras. Å andra sidan: vi vet inte om eller hur stor betydelse för hans liv det hade för de berättelser som han skildrar i sina bilder.

Lambert Werner flyr från Stockholm, från tjugotalsklassicismen och den framväxande måttfulla modernismen i svensk konst till Berlin, och håller sig borta från offentlighet under trettiotalets färgdyrkan. Werner, som nästintill är generationskamrat med Halmstadgruppen, söker sig inte till dess medlemmar. Han börjar arbeta i det tysta och liksom en alkemist prövar han sitt uttryck, utforskar sin «prima materia». Han bedriver egna experiment med manisk uthållighet på färgens och materialens område, men med tillit till processen. I glappet mellan konkretister och frambrytande nyexpressionister framstår han som den förste...