Kapitel 15

Måndag 16.00

Sandra hade glatt sig åt att få bita tag i något nytt, men det här var onekligen i knepigaste laget. Mycket svårtuggat. Tunnelbanan var igång igen, men oron hos allmänheten var stor. Självförtroendet hos polisen var inte heller det bästa, det fanns inga tydliga spår att följa. Att inte vetavem som utfört morden var en sak, men att inte ens förstå hur det gått till, det gjorde utredningsläget knivigt. Sandra hade fått med sig en rejäl omgång övervakningsfilmer. De hade först begärt ut arbetsscheman för de båda förare som mördats, och sedan de filmer som behövdes för att man skulle kunna följa hela deras arbetsdagar. Båda förarna var i slutet av sina skift när de dog, efter att ha kört i närmare åtta timmar.

Sandras ögon sved efter att ha tittat på en datorskärm i flera timmar i rad, särskilt eftersom hon kisat för att titta på enskilda människor för att följa hur de rörde sig på stationerna, in och ut ur tågen. Sandra och Fransson hade delat upp materialet mellan sig, med avsikten att gå igenom ungefär hälften var. Det var väldigt mycket film. De kunde följa vad som hände på stationerna när tågen som kördes av de mördade förarna passerade. Dessutom tittade de för varje station på alla rörelser fem minuter före och fem minuter efter, i förhoppningen om att få se något som verkade märkligt. Riktigt vad det skulle vara, visste de inte.

Än så länge hade Sandra inte noterat något som stack ut. Förutom en sak, men den hade inte med utredningen att göra. På en film från Hökarängen såg hon ett ungdomsgäng som betedde sig illa. Bland annat krossade de en glasflaska och gjorde sitt bästa för att strö ut splittret över plattformen. Nu var det inte just det som Sandra reagerade på, utan på en specifik individ. Han hette Benjamin och var 15 år. De delade vissa gener, slyngeln var nämligen Sandras brorson. Hon hade ogillat det lilla monstret sedan det var nyfött och för första gången förpestade luften med sitt evinnerliga bajsande. Fram till hans ankomst hade Sandra och hennes lillebror Simon haft en nära relation, så kärleksfull som två syskon kan ha. När brodern blev far, redan som 18-åring, förändrades allt. Andra människor än hans storasyster blev viktiga för honom. Någonstans i sin mörka tysthet hade Sandra hoppats att förhållandet mellan Simon och Fulia, nej förlåt hon hette visst Julia, skulle ta slut. Att få barn i tonåren är ju inte det enklaste. Men nejdå, de var tillsammans än i dag och hade nu satt inte mindre än tre skitungar till världen. Den ena gapigare än den andra. Jovisst, Sandra brydde sig om dem, på något märkligt och avlägset sätt. Men hon ville inte träffa dem mer än absolut nödvändigt. Det var nog ömsesidigt, för all del, faster Sandra var inte någon trygg hamn att fly till när det blev jobbigt hemma. Hon stack inte åt dem godis och lät dem stanna uppe till långt efter läggdags. Hon sa åt dem att skärpa sig, hålla tyst och äta frukt.

Just därför fick hon god lust att sätta åt Benjamin, den lille skiten. Han var visserligen inte särdeles liten längre, en effekt av den gemensamma genpoolen var att huvudet hamnade högt över marken. Sandra var själv 185 centimeter lång. Lillebror Simon mätte 198 centimeter, och Benjamin var nog inte långt efter. Det var därför hon råkade lägga märke till honom på filmen, han var två huvud högre än kamraterna. Efter att ha medverkat till förstöringen av den offentliga miljön med den krossade flaskan, satte han sig ner på en bänk och halade fram ett paket cigaretter. Han drog ett halsbloss och såg ut att skratta högt åt något eller någon. När nästa tåg kom in, hoppade han och en kamrat upp från bänken och sprang åt varsitt håll. Benjamin försvann ur bild.

Sandra glömde plötsligt allt om att leta potentiella mördare som rekade mordplatser, hon sökte genast upp bilderna från en annan kamera i Hökarängen och hoppade fram till samma tidsangivelse. Det hon fick se gjorde henne både arg och orolig. Benjamin väntade tills tåget precis stannat till, och tog sedan ett skutt in mellan två vagnar. Med hans långa ben kunde det inte vara svårt att nå ut till kopplet som fick de båda vagnarna att sitta samman. Ingen Benjamin syntes till på fortsättningen av filmen, när tåget rullade iväg stod han alltså kvar mellan de två vagnarna. Koppelsurfande kallas det, Sandra hade varit med och plockat upp resterna av en annan tonåring med samma hobby när hon i början av sin karriär jobbade som vanlig ordningspolis i Söderort.

Nu befann hon sig verkligen i en gråzon, men det kunde inte hjälpas. Hon måste ringa sin bror. Nu direkt.

”Tjena syrran”, svarade Simon.

”Vet du vad din son håller på med?” frågade Sandra, artighetsfraser tyckte hon just nu var slöseri med tid.

”Öh ja, han tittar på Dinosaurietåget.”

”Dinäldsta son!”

”Nej inte exakt. Han är säkert hemma hos nån kompis. Varför undrar du det?”

Ja varför undrade hon det, har man sagt A måste man väl säga B. Sandra valde en medelväg.

”Jag råkade se honom. Jag tyckte han verkade vara i dåligt sällskap.”

Det var ju sant, även om det var Benjamin själv som var sämst i sällskapet.

”Vad menar du då?”

”Röker han, till exempel?”

”Nej nej! Varför tror du det?” frågade Simon och lät nästan lite stött.

”Fråga honom om vad han gör när han är ute, bara. Om han verkar ljuga så får du återkomma.”

”Det låter lite oroväckande. Var såg du honom?”

”I tunnelbanan.”

”Okej, men du … Jag får prata lite med honom, så får vi se vad han säger. Jag ringer dig sen.”

”Hej.”

Sandra var inte bekväm i situationer som den här. Hon borde göra något, men kunde inte riktigt. Dels visste hon inte hur hon skulle förklara för sin bror vad hon sett utan att rasera hans bild av den älskade sonen, dels fick hon förstås inte använda videomaterialet för att spionera på sina släktingar. Men hon kunde inte låta bli, hon måste kolla bilderna från nästa station. Hon klickade upp filmerna från Farsta och letade upp det som var inspelat tre minuter efter filmen hon sett från Hökarängen. Det var alltså den nu döde Alexander Alvarez som körde tåget, men det spelade mindre roll. Sandra tittade först på en upptagning, men den kameran var placerad för långt fram på perrongen för att Benjamin skulle gå att se. Däremot såg hon hur en ur hans dåliga sällskap hoppade ut mellan den första och andra vagnen i tåget, så fort det stannat. På så sätt hann de på och av kopplet, utan att föraren kunde se något. Hon valde att titta på en annan kamera i stället. Mycket riktigt, där fick hon se sin brorson hoppa ut mellan andra och tredje vagnen, precis framför kameran. Hon såg tydligt hans nöjda ansiktsuttryck. Han tog några steg i riktning från kameran, och mötte upp två tjejer som såg ut som kopior av varandra, båda med skinnjackor och långt blont hår. Den ena tjejen ställde sig på tå mot Benjamin, som fick böja sig ordentligt för att nå ner och kyssa henne. De hånglade en stund, så länge att den andra tjejen tog upp sin telefon och började fibbla med den. Sedan kom den andra koppelsurfande idioten fram till dem, och hela kvartetten gick in till rulltrappan som tog dem ner till Farsta Centrum.

Sandra stängde av filmen. Det kändes väldigt obehagligt. Både att ha sett vad brorsonen gjorde, det var fullständigt livsfarligt, och faktiskt också att hon suttit och spionerat på honom. Hon brydde sig inte det minsta om vad han skulle tycka om saken, men det var inte rätt av henne att utnyttja situationen som hon gjorde, det var där det klämde. Det fanns i alla fall ingenting på filmerna som antydde att någon potentiell mördare strök omkring på stationerna och funderade på möjliga tillvägagångssätt för att avrätta förare.

Plötsligt hajade hon till, och sa ”Just det!” till datorn. Eftersom den inte svarade, reste hon sig och traskade bort till Franssons rum. Han satt och gick igenom...