KAPITEL 1

Sommaren 1937, Holmön.

På midsommarafton följde jag med min syster Sofia till dansbanan. Jag var inte alls intresserad av att gå på dansen i Byviken men mot min vilja lyckades Sofia få mig att följa med till hamnen. Trots att jag aldrig skulle kunna se mig själv som en av de unga kvinnor som står där vid staket, trånande och längtande efter att bli uppbjuden av en man. Jag tyckte att det var barnsligt och nästan förödmjukande att stå där.

Redan på tidiga eftermiddagen började vi göra oss iordning för dansen, långt innan dagens sysslor var klara i hemmet. Jag blev glatt överraskad av hur roligt det var att få klä upp mig i en fin klänning och en vacker frisyr med en blomsterkrans runt huvudet. Det hörde inte till vanligheterna att jag klädde upp mig. Mor hade för första gången gett oss tillåtelse att gå på dansen och därmed slippa de sysslor som hon i vanliga fall skulle lagt på oss.

“Jag är så glad över att du vill följa med mig Sigrid.”

Sofia lyser av glädje när hon borstar sitt långa blonda hår och sätter upp det i en vacker frisyr med snabba rörelser som liknar en inlärd danskoreografi. Hennes vita klänning med blått och grönt blommönster passar hennes gråa ögon väl.

Vant trycker hon in hårnålar på precis rätt ställen för att få den vackra frisyren att hålla och speglar sig i den stora spegeln vid mitt skrivbord.

Jag svarar inte, utan tar fram min ljusgula klänning, mina svarta lackskor med ett guldfärgat spänne längs remmen och en enkel vit kofta ur garderoben. Koftan blir nödvändig eftersom jag vet att det kommer att bli svalt innan vi ska cykla hem i den sena juninatten. När jag klätt mig hjälper Sofia mig med min blomsterkrans. Min har, till skillnad från hennes blåklockor, vita prästkragar instuckna bland björkkvistarna som formar kransen. Hon funderar en stund, drar sina fingrar genom mitt bruna, lockiga hårsvall och säger med eftertänksamhet att det ser ut som änglahår. Hon försöker komma på hur hon på bästa sätt ska få den till synes enkla frisyren att hålla och jag möter hennes blick i spegeln. Säger att jag gärna skulle byta mot hennes blonda. Sofia ler svagt mot mig och när hon är klar målar jag mina läppar med det röda läppstiftet. Tillsammans går vi ner för trappan och ut i matsalen för att hitta mor och tala om för henne att vi ska cykla ner mot Byviken och dansen.

I matsalen är mor som vanligt i full färd med att skälla ut vår piga Alma som enligt mor dukar bordet på helt fel sätt.

“Har mor din inte lärt dig någonting om vett och etikett? Gå ut och se till hönsen istället. För det har hon väl ändå lärt sig att hantera?”

Mor vet att Alma kan hantera både dukning och matning av hönsen, men just idag verkar det vara något annat som gör mor upprörd.

Vår mor, Ulrika, är egentligen en väldigt snäll och rättvis kvinna. Men sedan far försvann och hans bror tog över salteriet har hon blivit än mer noggrann med allt. Hennes tillvaro verkar vara allt annat än bekväm och hon går ständigt runt i tron om att något ska gå galet. Sorgen efter far har gjort henne hård och avvisande, även mot oss döttrar.

Det enda som är som vanligt och som nog aldrig kommer förändras är hennes gudstro. Den tummar mor inte på vad som än händer.

Alma är en väldigt duktig piga som mor alltid varit nöjd med. Hon är ganska liten till växten med blont, kort, lockigt hår. Ansiktet är vänligt, hon har lika blå ögon som jag och vi skulle lätt kunna misstas för systrar.

Det är bara det att mor alltid har haft den bestämda uppfattningen att mannen ska arbeta och kvinnan ska hållas i hemmet med mat och barnpassning. Hon kan därför inte förstå varför man låter sin hustru göra andras sysslor, även om det tryter med pengar. Det är mannens uppgift att försörja familjen, inte kvinnans. Därför gör mor de sysslor som hon anser att Alma inte har erfarenheten att utföra på rätt sätt.

Alma smiter förbi oss i dörröppningen till den stora matsalen. Mor följer henne med blicken och får syn på oss. Hon kommer genast fram. Rösten är bedjande när hon talar till oss.

“Se nu för Guds skull till att inte dansa med första bästa. Ni är flickor av en högre klass och kan inte ses dansande med vilken bondpojk som helst. Förstår ni det?”

Hon stryker Sofias kind sådär som hon alltid gjort ända sedan vi var små. Plötsligt kan jag dra mig till minnes den mor som tröstat och kramat mig som liten i barndomen. Hon klappar mig lätt på kinden och försvinner ut ur matsalen när jag och Sofia nickat jakande till svar. Mor är väl medveten om att vi har det gott ställt i jämförelse med de flesta andra på ön. Något som hon gärna talar om och visar upp för alla som kommer hennes väg.

Även om det egentligen var far som kom från en välbärgad familj och mor som gifte in sig i familjen Eriksson som redan då ägde salteriet med alla dess tillgångar.

Den tidiga midsommarkvällen är sval när vi lämnar gården bakom oss och cyklar ner mot havet och Byviken där midsommardansen alltid äger rum. Fartvinden smeker svalt mot kinden och koftan jag packade ner inför hemresan i natten börjar kännas som ett klokt beslut redan nu. Blommorna har slagit ut på ängen och häggträden står i sin vackraste blom. Gräset på ängarna böjer sig vant för den svaga vinden och vid vägkanten har tussilagon blommat ut sedan länge och byts ut mot de vita hundkex blommorna. Det doftar ljuvligt av hägg och syrén när vi cyklar förbi den gamla skolan där vi som barn lärde oss om det viktigaste som finns att veta här i världen.

Förbi den lilla lanthandeln, eller Affär´n som den heter, där Emma Kristersson som vanligt står och sopar av trappen efter stängning. Hon lyfter blicken, drar undan en rödlätt hårslinga från ansiktet och ler mot oss.

“Hej flickor. Ni är på väg till dansen förstår jag.”

Hon ropar efter oss. Vi svarar snabbt ja och fortsätter sedan ner mot dansbanan som bara ligger ett stenkast från Affär´n.

I Kristerssons hem är det Emma som styr och ställer, det är tydligt och ses närmast som en självklarhet för var och en som möter henne. Hon är hård men rättvis, mild till sättet, varm och kärleksfull. Den enda hjälp hon har kvar när det gäller Affär´n är den yngste sonen, Sven.

Till skillnad från mor är Emma mjuk och omhändertagande på ett sätt som mor aldrig riktigt kunde vara. Emmas dotter, Eva, är min närmaste barndomsvän.

Vi lekte mycket tillsammans i deras kök när vi var små. Men nu har hon flyttat in till Umeå för att utbilda sig till sjuksyster. Jag har alltid varit avundsjuk på Eva för att hon vågat flytta från ön. Själv har jag aldrig, under hela mitt 22 år långa liv, vågat. Nu är det snart ett halvår sedan Eva var på besök på ön senast och vi har inte kunnat träffas sedan dess. Eva har alltid varit mån om mig och mitt sjuka hjärta.

När de andra barnen retade mig för att jag inte orkade lika mycket som dem, väntade Eva in mig. Vi lekte mer stillsamt och både hon och jag var nöjda med det.

När jag och Sofia kommer fram är det fullt av cyklar vid den smala vägen och musiken hörs långt innan vi ser dansbanan och alla människor som samlats där. Vi ställer våra cyklar en bit ifrån de andras för att lätt kunna hitta dem när det är dags att cykla hem igen.

“En timme. Inte mer.”

Ropar jag efter Sofia som försvinner in i vimlet av folk och blomsterkransar. Jag suckar och följer efter, men snart inser jag att det är hopplöst att försöka hitta henne. Hon har säkert hittat någon att dansa med och glömt tid och rum precis som vanligt när hon får komma hit.

Jag lutar mig mot det slitna, nu blomsterklädda trästaketet som markerar dansbanans slut, lägger armarna i kors och iakttar de dansande paren. Varför människor frivilligt väljer att snurra runt på ett dansgolv är för mig en gåta, man blir bara yrslig. När jag står där och tittar på medan de dansande paren virvlar runt på dansgolvet, ser jag i ögonvrån hur...