23 december, 2017.

Jag minns fortfarande hur det kändes när jag såg min bror genomföra sin pinsamma aktion i Jönköping.

Idag minns jag inte hur jag hittade filmen, jag minns bara att jag plötsligt satt och stirrade på en amatörfilm, någon som filmade med en vanlig handhållen kamera i en ovanligt stor frikyrka.

Första scenen visade kyrkans scen där pastorn och lovsångsteamet stod. En kvinna som agerade ”hallåa” höll en mikrofon i handen, sedan svepte kameran över den stora kyrklokalen som var full av besökare.

”Varsågoda och sitt ner”, sa hallåan, varpå kyrkbesökarna satte sig ner så att det susade i lokalen.

Hallåan fortsatte:

”Och nu alla barn har det blivit dags för söndagsskola!”

Kameran fångade in en gestalt i brun mundering som tog ett kliv över den främsta bänkraden. Han hade risigt, gråmelerat hår, och sprang kvickt på nakna fötter fram och ställde sig på den lilla trappan som ledde upp till scenen.

Genast när han ställt sig på sin plats nedanför scenen började han ropa åt församlingen med ansträngd röst.

Jag tror det var vid detta moment som jag förstod att den jag följde med blicken var min egen bror. Han höll en stav i ena handen, han hade lyft sina båda händer mot taket och skrek med hög röst ut över församlingen:

”Förbannad vare den västerländska levnadsstandarden! Förbannad vare den dubbelmoral …”

Här blev min bror avbruten. Två kostymklädda män hade skyndat fram till honom och tagit tag om hans armar för att dra ner honom från scenen. Han fortsatte sitt ropande men blev överröstad av hallåans röst genom högtalarsystemet.

Det skulle bli söndagsskola för barnen, därför hade hallåan en barnslig röst när hon fortsatte:

”Hör ni, det här är ingetdrama …”

Orden som min bror ropade hörde man bara brottstycken av, man hörde orden:”de fattiga barnen”, samt:”med ena handen hjälper ni de fattiga, med andra handen utsuger ni tredje världen”.

Min bror blev bortsläpad via gången längst ner i kyrkan samtidigt som han fortsatte sitt ropande:

”Det som sker nu är skrivet i Uppenbarelseboken!”

… eller något liknande, för det var ganska svårt att urskilja orden när hallåan samtidigt pratade i mikrofonen, men jag tyckte mig urskilja att hon sa:

”Det som händer nu, det är det som ni säkert har läst om i Jönköpingsposten.”

”Denna byggnad är byggd på de fattigas bekostnad!” ropade min bror, samtidigt som hallåan förklarade för församlingen vad tidningarna hade skrivit.

Fastän jag inte var en person som hade för vana att prata med mig själv utbrast jag mumlande:

”Vad tusan håller han på med?”

Jag upprepade orden för mig själv i mitt studentrum:

”Vad tusan håller han på med? Nuhåller han på att bli galen.”

Jag kunde knappt förmå mig att se filmklippet till slutet, så pinsamt tyckte jag att det var, men av någon anledning bet jag ihop och såg det en gång till innan jag reste mig från stolen, med känslan av att insekter kröp i hela kroppen.

Min bror … min bror så totalt …

Vad skulle man kalla honom? Var han galen?

Senare har jag förstått att han helst vill kalla det för ”dårskap”, ”helig dårskap” efter förebilder från Grekland, Ryssland och Italien.

Jag hade ingen aning vid den här tiden att tidningarna skrev artiklar om min bror. Vi hade ingen kontakt med varandra. Mina föräldrar hade heller inte sagt något till mig om skriverierna.

Jag kan inte påstå att jag fokuserade på det som hallåan i kyrkan sa medan filmen spelades. Det är först långt senare, när jag har lyssnat till vad som faktiskt sades där i kyrkan, som jag har blivit varse hennes ord.

Redan på den tiden, för tio år sedan, träffades jag och min bror på sin höjd en gång per år. När vi sågs skedde det i föräldrahemmet, om jularna.

Min bror tog aldrig emot några julklappar. Han skänkte heller aldrig några.

– – –

Jag minns att jag frånvarande, skakad, stirrade på skärmen där min bror nyss förts iväg, och att jag sedan sträckte mig efter min telefon, reste mig från stolen och ringde hem till pappa för att fråga om han hade sett klippet som nu spreds på internet. Det hade han inte, så jag skickade länken till honom genast. Sedan hörde jag inte av pappa på en timma, och då var det mamma som ringde upp och menade att min bror mådde bra.

Det som sedan hände var att jag grubblade mycket över det min bror hade gjort. Jag minns att jag hade som en kemisk värk i kroppen, lokaliserad någonstans i bröstet. Det var en molande känsla, en ihåligt brännande syntetisk eld, inte över min bror utan över mig själv.

Ja, jag skulle på sätt och vis vilja gå tillbaka i min dagbok och läsa om den tiden, för jag minns att jag skrev dagbok redan då …

Mitt studentrum låg på Laurentiistiftelsen i Lund, och jag bodde bara ett tiotal meter från prästens bostad som jag kunde se från mitt fönster.

I förbigående – för det var så behovet yttrade sig hos mig – frågade jag en dag prästen, som var föreståndare på bygget, om hur man kunde vara en troende kristen och samtidigt delta i det kapitalistiska samhället.

Jag minns inte hans exakta svar, men han sa något om att de flesta yrken inte uteslöt att göra goda gärningar mot sina medmänniskor.

Men jag vet att han också respekterade munkväsendet; det fanns till och med vissa som skämtade om att prästen – ja, att många överhuvudtaget som gick i vår kyrka – var ”smygkatoliker”.

Vad man byggde uppfattningen på var antagligen att det tändes rökelse under gudstjänsterna i Laurentiikyrkan, och för att liturgin var så central i kyrkans liv att man varje år ordnade föreläsningar om liturgins djupa innebörd.

Vår kyrka påminde alltså till det yttre om en katolsk kyrka, fastän jag själv fann bejakandet av katolicismen som lite anstötlig.

Men: jag brydde mig inte tillräckligt för att störas eller för att lämna den kyrkan.

– – –

Jag känner mig trött när jag skriver detta. Det har varit en hård månad på jobbet. Det känns som om hjärnan är helt urlakad och dimmig.

Min bror, Lars, är på väg hit med buss. Pappa ska hämta honom på stationen.

Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen i den bilen. Vad pratar de med varandra om?

Jag tror inte de pratar överhuvudtaget. Pappa är fåordig, min bror är fåordig, de står långt ifrån varandra personlighetsmässigt – de kunde väl ha tusen saker att prata med varandra om som far och son, men jag misstänker att ingenting blir sagt.

Över landskapet lyser månen och speglar sig dunkelt i den frostiga gräsmattan.

Jag ser kyrkan från mitt fönster, den gamla kyrkan från 1800-talet som är byggd i sten.

I familjen har vi länge vetat att det är någonting särskilt med Lars. Han var särskild redan som barn. ”Speciell”, och märklig, med märkliga sätt att uttrycka sin tro på. Det är väl därför han aldrig blir en riktig profet för oss, utan stannar vid att vara en familjemedlem med en mänsklig psykologi – mänsklig, men särskild.

Hur ska jag förklara? Han har samma barndom som oss andra, och vi känner honom, vi känner honom kanske allt för väl …

Men jag måste erkänna, att den där gången när han gjorde sin aktion i Pingstkyrkan blev jag ställd.

Jag har den stora dagboken här bredvid mig i sängen, den som jag skrev i för tio år sedan när jag var student.

Om jag känner mig själv rätt kommer dagboken få ligga oläst hela julen. Det bär mig emot oerhört, att gå tillbaka i tiden och läsa gamla dagböcker. Det gör...