Att hänga ett gevär

”Ha inte ett gevär på väggen om du inte tänker avfyra det innan sista aktens slut” brukar man säga. Jag hade inte ens ett gevär på väggen, och det small ändå. Högt och med vibrationer som fortfarande ligger i luften, i alla fall om man anstränger sig. Trots solen som skiner och t-shirten kan jag känna vibrationerna mot min bara hud om jag är stilla för länge, om jag inte rör mig snabbt nog.

Skulle jag rannsaka mig själv och försöka hitta dagen då geväret hängdes upp på väggen skulle det kanske vara dagen jag föddes, fast det känns otroligt. Jag skulle snarare tippa på den där festen i ettan när jag mötte Linus, eller kanske tillochmed sommaren min bästa vän försökte ta livet av sig. Jag kommer nog alltid se dagen då Dante hade andningsuppehåll som dagen då geväret spikades upp på väggen. Hade den dagen slutat annorlunda hade jag nog inte suttit med fötterna i medelhavet och undrat när ekot av skottet ska avta, när vibrationerna ska lägga sig. När livet ska återgå till det jag alltid velat ha, en katt och min hemstad. Ett fönster mot Riddarfjärden eller kanske Hammarby sjö, där jag kan blicka ut över vattnet, se det krusa sig och fly från skrivkrampen ett tag. Jag vill gå ut i snöslask, att hela världen ska vändas uppochner när den årliga snön faller, vill dricka te ihop med min bästa vän, åka skridskor i Kungsan, blicka ut över slussen och stadshuset. Åka tunnelbana, vandra över halva min lilla hemö, doppa fötterna i Tanto, gå på bandy på Zinken. Istället är det december och temperaturen vägrar sjunka lägre än +10. Inte ens lite slask blir jag bjuden på.

Det finns inget jag hellre vill än att åka hem igen, men det ekar högre ju längre norrut jag åker. Jag vill så mycket, och istället är telefonsamtal det närmaste hem jag kan komma. Sandstränder istället för klippor. Om jag ringer min bästa vän Dante är chanserna att han svarar så låga att det är effektivare att skriva vykort till honom. Han har alltid varit en sådan som flackar runt, fladdrar mellan olika vänner och mellan olika hem utan att riktigt hitta rätt, och det är förjävlig. Han förtjänar att ha ett riktigt hem, en trygghet som står stadigt i hans turbulenta värld. Det brukade vara så när jag fortfarande kunde bo hemma, han hade en tandborste hos mig, det var inget konstigt att duka fram fem tallrikar istället för fyra till kvällsmaten. Mina föräldrar kanske inte tyckte om inflytandet han hade, men de älskade honom som person. Det skulle vara så lätt egentligen, att slå ett välbekant telefonnummer, be om att få bli kopplad till min bäste väns pappa och säga ”Jag vill flytta hem igen, kan du hjälpa mig”. Men det tar emot i själen. Den är fortfarande för trasig för att se stadshuset på andra sidan vattnet, se lyftkranarna vid slussen som de aldrig tycks bli klara med, gå ringvägen ner.

Den äldre kvinnan jag bott hos under de senaste tre veckorna har ett gevär som hänger på väggen, och det är intressant att en fredlig, vänlig och liten kvinna har ett stort, robust gevär som hänger där. Bara väntar på att någon ska pressa fingret mot avtryckaren och vibrationen som följer. Hon har nog inte en aning om vad som väntar, i alla fall om hon någonsin skulle avfyra vapnet, för askan lägger sig så långsamt att man börjar bli galen. Slowmotion går i ultrarapid i jämförelse. Jag hittar skott i skrivbordet på rummet jag hyr, och en del av mig vill ta hylsan i handen och aldrig släppa taget, men en helt annan del vill stänga lådan och fly lite längre hemifrån. Hur många mil är det kvar till världens ände? Vad händer om jag någonsin når dit? Slutar det då eller behöver jag fly lite till? Varje gång jag pratar i telefon slutar det alltid på samma sätt ”Kom hem”, och jag som vägrar. Kanske är jag bara rädd för att komma hem och saker och ting inte ska vara som de alltid varit hemma. Att Norskar inte ska bo på hotellbåtarna utmed söder Mälarstrand.

Uppenbarligen är jag lättpåverkad. För när sommaren närmar sig jag står där, med datorn i väskan och hjärtat som slår hårt. Har en väska med lite kläder och böcker med mig, och checkar in på vandrarhemmet vi alltid hånade. Kramar om min bästa vän som om allting skulle vara som vanligt, som om det inte fortfarande dånar i öronen efter skottet. Låtsas som om jag inte känner den massiva vibrationen, och sväljer instinkten att fly. Det är fel, det känns så fel att vandra runt på gatorna jag sprungit över mina första tjugo år på jorden, utan att känna den barnsliga tryggheten jag alltid haft i staden. Jag var alldeles för kär i den från början, satt som förhäxad när Dantes pappa berättade om hur det brukade vara i staden, om alla bränder som härjat genom den och de gamla byggnaderna. Tanken på att kunna gå ut och sätta sig på Bellmans gamla hemmapub var svindlande för en tioåring som älskade litteratur och ville bli författare. Den är fortfarande svindlande. Jag berättar det för Dante, och han himlar med ögonen, svarar ”Du vet att vi lever på tvåtusentalet va?”, innan vi kliver in i värmen på Marie Laveau. ”Fransmän” suckar jag, och han flinar bara ”Gick inte du franska i typ fem år?”, innan han hittar oss ett bord och ler mot bartendern.

Min bästa vän och jag har hängt på den här baren i så många år, den blev helt enkelt vår bar. Från dagen Dante kom och tog mig i armen och sa ”Kom, vi ska ut”, och inte stannade vid Harald Lindbergs trappor – som jag kanske hade önskat. När allt kom omkring var de där trapporna mycket mer än vad de såg ut för världen, och så vitt jag visste hade folk i alla fall dött där, men någon har säkert tagit sina första andetag där. Trapporna bjuder på en fantastisk utsikt över gamla stan, över lamporna som glittrar i vattnet och över slussen som aldrig står stilla. Jag älskar den där platsen av hela mitt hjärta, och Dante har alltid haft ett särskilt band till den. Istället räckte han mig ett legg, log lite finurligt och frågade ”Vad säger hon om en GT, eller varför inte en whiskey sour”. Snett leende och ögon fulla av påhitt. Det går inte att säga nej.

”Du är solbränd” konstaterar han, jag nickar ”Man brukar vara det av att vandra runt i Italien och Spanien. Har du ens varit utomhus sedan jag var hemma sist? Du ser lite blek ut.”. Han himlar med ögonen igen, innan han svarar ”Jag har varit sjuk”, och jag fnyser. ”Du undviker fortfarande Hampus, ellerhur?”, han skakar alldeles för häftigt på huvudet, så jag fortsätter ”När ska ni ge er? Du har Lydia och han borde gå vidare. Jag kan säkert hitta någon italienare åt honom annars”. Min bästa vän är orädd, jag är modig. Det är inte samma sak. Han är orädd för allt förutom känslor för andra människor och jag är modig på alla plan förutom mitt ex, han har alltid kastat huvudet före, genom eld, genom snö och genom stormar, utan att tänka efter. Så länge jag känt honom har jag nog aldrig sett honom rädd. Skakad, frustrerad, arg. Aldrig rädd. Varken för sig själv eller andra. ”Han kom hem till oss för ett tag sen, det var så konstigt. Jag har inte ens berättat för honom var jag bor? Han bara kom och frågade ut Lydia som om det var en rättighet. Fan heller att han har rätt till det.”. Jag inflikar ”Fast Lydia skrämde väl bort honom? Hon är vass Dani, riktigt smart. Lite läskig kanske, men hon har hjärnceller”, för första gången jag mötte henne var jag livrädd, andra gången insåg jag hur mycket hon har bakom pannbenet och den tredje gången visade hon hur kall hon kan vara. Han skakar bara på huvudet, ler litegrann, och jag svär på allt att det där leendet är det som fick Lydia lite svag för honom från början, innan han svarar ”Hon är fantastisk Matte. Hon...