Kapitel 11

Onsdag 13.30

Sandra traskade igenom en av många muntert beigefärgade korridorer i det stora huset på Kungsholmen i Stockholm, där polismyndigheten ockuperat ett helt kvarter. Precis som de flesta av utredarna på Mordet hade hon ett eget kontor. Det vanliga var att de jobbade ensamma på sina uppdrag. De klev sällan in i rollen som utredningsledare, utan var specialister som lånades ut till andra kriminalavdelningar över hela landet. Om någon sådan utredde ett mord, och särskilt om det hade kopplingar till gängkriminalitet eller organiserad brottslighet, var det meningen att Mordet skulle kunna komma in med specialkunskaper.

Det hela var egentligen ett försöksprojekt som verkade ha blivit etablerat, eftersom ingen längre pratade om det i testtermer. Sandra trivdes som fisken i vattnet, förutom att hon tyckte att de borde lånas ut i par eller större team från Mordet, så att de kunde arbeta bättre tillsammans. Inte för att hon eftersökte den sociala samvaron, verkligen inte, utan för att hon menade att de kunde göra mer nytta så – när det fanns någon med samma erfarenheter att bolla ett fall med.

Sandra rundade dörren till sitt rum, fick av sig den tunna blå jackan i farten och mer eller mindre kastade upp den på väggkroken. Hon tänkte få en stunds vila i den bekväma kontorsstolen, smälta maten och så. Arbetsdagen hade ju hittills varit en ganska stressig historia, ett intensivt googlande om en annan typ av livsavslutande verksamhet än mord. Som gravid måste hon såklart ta det lilla lugna, inte lyfta saker, begränsa fisk i kosten och allt vad det var. En flaska sprit till eftermiddagsfikat var väl inte heller att tänka på. Det fanns det ändå ingen tid för, skulle det visa sig. Sandra hann inte mer än sätta sig vid skrivbordet förrän Roger Olsson dök upp i dörröppningen.

”Hej!” sa han. ”Kan vi ta en snabbis bara.”

Efter att ha ägnat en hel förmiddag åt att utreda följderna av ”en snabbis”, kunde Sandra inte låta bli att le mot sin närmaste chef, något som verkade bringa honom ur fattning. Var det verkligen så ovanligt att hon log? Eftersom Roger för det första var betydligt äldre än hon, för det andra hade en kroppsfigur som inte fick Sandra att tänka på snabbisar, och för det tredje var högsta hönset på Avdelningen för särskilda mordutredningar, bestämde hon sig för att snabbast möjligt slå bort sin första tanke – den där Roger med en enda filmisk armrörelse svepte bort allt från hennes skrivbord, varpå hon graciöst gled upp på bordet med ett ben på varje sida, och förföriskt utbrast ”en snabbis då, Roger”. Hon lyckades någorlunda ignorera tanken och dränka den i ett illa dolt skratt, innan hon vände sig emot honom och så neutralt som möjligt svarade ”jaha?”

”Jag fick ett samtal från Enköping. Petter Ekstrand på Uppsalapolisen är där och har ett försvinnande som kan vara ett mord. Det är superfärskt och han undrar om vi kan hjälpa till snabbt.”

Ordetsuperfärskt gjorde att Sandra såg bilder av ett fortfarande blödande offer framför sig, kanske på väg i ambulans mot en akutmottagning.

”Hur menar han, att detkan vara ett mord”? undrade hon.

”Jag vet inte, svarade Roger, ”men på ren chans … åk upp till Enköping och kolla. Det är ju inte långt.”

Sandra var inte svårövertalad. Äntligen hände något normalt den här dagen, något som ställde tillvaron tillrätta igen. Det var förstås inte så att hon gick omkring och aktivthoppades att människor skulle mördas – men om de nu ändå skulle få någons hjälp att dö så var det fint om det kunde ske i hennes närhet. Sandra uppskattade mord på ett väldigt speciellt sätt. Hon brukade tänka att det säkert kunde jämföras med hur ryska ubåtskaptener kände inför sina fartyg, fast utan vodka.

Hon hämtade upp nycklarna till sin favoritbil nere i garaget, en mörk Audi med tonade rutor och väl dolda blåljus som kunde tändas vid behov men annars inte skvallrade om bilens polisiära innehåll. Kärran låg som slickad mot vägbanan om man behövde blåsa på lite. Något som hände alldeles för sällan på en avdelning som inte brukade åka ut på akuta larm, utan bli inkopplad först när någon utredare kört fast totalt i en utredning som vid det laget hade stötts och blötts i många månader. Den där kommissarien från Uppsala, som tänkte tanken att koppla in Mordet innan det ens fanns ett hundraprocentigt konstaterat mord – han var ett föredöme för hela poliskåren, tänkte Sandra.

Roger hade faktiskt kallat fallet ”superfärskt”. Just därför var det definitivt motiverat att slå på de blinkande blå ljusen och få fri väg i vänsterfilen på E18 västerut. Detta var så nära en akut utryckning man kom på Mordet. Sådana här situationer var ju själva skälet till att de blå lamporna överhuvudtaget hade monterats in i bilen.

Det tog därför bara en dryg halvtimme innan hon kunde svänga av motorvägen vid Enköping, och i något lugnare takt styra mot polishuset där de övriga utredarna just höll på att samlas. För säkerhets skull stängde hon av blåljusen när hon närmade sig målet, så att hon inte framstod som totalt hysterisk. Hon stannade på gatan utanför den brunröda tegelbyggnaden, slog Petter Ekstrands nummer på telefonen, och blev sedan upphämtad av honom vid entrén.

Han hälsade med ett fast handslag, presenterade sig med för- och efternamn och gav ett allmänt stabilt intryck. Förmodligen en pålitlig familjeman som inte förordade aborter. Sandra gissade på två barn, ett grillintresse och en hyfsat snygg fru som ägnade fritiden åt djuren på en 4H-gård. Hon följde den nyutnämnda casanovan förbi en reception, passerade ett par kontorskuber med neddragna persienner, och kom fram till ett samlingsrum där ett flertal poliser redan var närvarande.

De två uniformerade kollegorna som tagit upp anmälan om försvinnandet samma morgon, redogjorde kort för vad de visste om den saknade tjejen. Den stora och avgörande frågan var förstås om denandra bilden som skickats in till polisen verkligen var äkta, och om den i så fall föreställde samma person. Bilden satt upptejpad på väggen, tillsammans med ett tiotal andra foton där flickan fanns med, och Sandra försökte förgäves hitta ledtrådar i det blodiga porträttet.

Det föreställde onekligen en ung kvinna. Hennes kropp var naken så långt man kunde se, men bilden visade bara hennes övre hälft, ner till midjan ungefär. Hon hade en piercing i naveln och ett par födelsemärken på olika ställen på överkroppen. I övrigt fanns inga särskilda kännetecken. Huvudet var böjt bakåt, och det var därför inte helt enkelt att jämföra med ansiktet på de övriga bilderna. Men näsan såg likadan ut, hårfärgen, formerna, det kunde absolut vara samma person på båda de inskickade fotona. Det som gjorde den ena bilden extra dramatisk var förstås det relativt breda och blödande sår som gick rakt över offrets hals. Hugget var inte alldeles vågrätt, utan gjort med en viss diagonal lutning – den högra slutpunkten var ungefär en centimeter längre upp än den vänstra.

”Vi vet alltså inte säkert om det är den saknade Julia Andersson som vi ser påden här andra bilden”, konstaterade Petter. ”Och det är förstås en otänkbar lösning att visa upp den för föräldrarna och fråga.”

”Vi kan väl kapa bilden under halsen”, föreslog Sandra, ”och visa upp den för hennes pojkvän. Han borde väl känna igen piercingen, brösten och födelsemärkena.”

”Hon är bara 17”, påpekade Annie Lindberg. ”Det är inte säkert att hennes pojkvän känner hela hennes kropp så väl”.

Visserligen, tänkte Sandra, men på en av de andra upptejpade bilderna...