Prolog

Skaparna av världar hade gott om tid. Tid var något som de i själva verket inte brydde sig det minsta om. De hade inga tider att passa och idén att konstruera en klocka skulle aldrig komma att dyka upp i deras medvetanden. De rörde sig fritt i universum. Avstånd var inget problem och därför spelade inte heller tiden någon roll. Det tog förvisso tid att bygga upp en värld och alla dess livsformer men så länge skapandet pågick var skaparna en så integrerad del av processen att någon dåtid och framtid inte existerade för dem. Skaparna av världar kom till samtidigt som universum och ingen av dem hade några existentiella bekymmer av typen ”Vem är jag?”, ”Var kommer jag ifrån?” och ”Vad är meningen med att jag finns?” De hade helt enkelt ingen anledning att fundera över sin egen existens då de var en naturlig del av allting.

Under det tidsspannet som vi människor skulle ha kallat tusentals miljoner år ägnade sig skaparna av världar just åt sysslan att skapa världar. Fantasin och skaparglädjen var enorm. Världarna kryddades med otaliga livsformer och miljöer. I början var organismerna, växterna och djuren ganska primitiva och inte sällan helt enkelt odugliga på att överleva någon längre period. Någon gång kunde de få en värld att överleva men därefter stannade processen av. Varelserna och växterna föddes, grodde, levde och dog. Ingen utveckling skedde. Skaparna tröttnade snabbt på sådana världar och drog vidare. Skaparna blev allt eftersom skickligare och fascinerades när livsformerna utvecklades och förändrades av sig själva över tid. I många fall gick det ändå åt skogen. Aggressiva varelser kunde slå ihjäl det mesta som de råkade på och i värsta fall slog de ihjäl varandra också. I andra fall var livsformerna helt enkelt för korkade och kunde inte dra lärdom av sina erfarenheter och en värld som verkat lovande från början kunde sluta i ett mardrömslikt kaos. Skaparna av världar hade inget samvete och ingen ansvarskänsla för världarna de skapat. När de av någon anledning tappade intresset för skapelsen de höll på med drog de helt enkelt vidare. Världen fick klara sig bäst den kunde även om den var fylld av lidande.

I ett av de mest lyckade experimenten gick utvecklingen snabbt. Skaparna betraktade nöjt hur varelserna snabbt utvecklade sitt sätt att leva och utnyttja omgivningen runt omkring dem. Detta var sannerligen ett mycket lyckat projekt. De flesta av de mest avancerade varelserna var mycket livskraftiga. Skaparna hade i denna världen samtidigt producerat några snarlika varianter på samma tema. Nästan identiska, i alla fall till utseendet, men med lite olika egenskaper när det gällde de känslomässiga, fysiska och mentala egenskaperna. Alla fyra varianterna utvecklades och kunde leva sida vid sida och slog inte ihjäl varandra i en sådan takt att det skulle hota deras långsiktiga överlevnad. Skaparna var eniga om att denna modellen verkligen var något att arbeta vidare med. Ett större problem var själva