Det var något med den korta notisen som fick Hedda att reagera när hon väl upptäckt den, varför hon gjorde det kunde hon inte förklara. Hon reste sig från stolen och gick ut i allrummet för att se sig om. Hon kände värmen sippra ut från den stora kakelspisen och hörde knastret från elden där inne som långsamt höll på att dö ut. Uret på väggen började slå och hon räknade antalet slag och kom fram till att klockan inte var mer än 5 på morgonen. Hedda hade fortfarande inte skakat av sig känslan av obehag som var det som fick henne att gå upp från första början, hon gick tillbaka in i köket och slog en sista blick på tidskriften på bordet som nu låg med framsidan uppåt.

Hon noterade på datumet 1913- 10- 15 att det var en ny tidskrift skriven samma vecka, de brukade inte ha så nya tidskrifter hemma i vanliga fall. Med den tanken gick Hedda återigen upp till sitt rum, upp för ektrappan och till höger genom korridoren till sitt eget rum. Huset de bodde i på Riddaregatan 33 i Stockholm var ett av de mest påkostade på Östermalm, som hennes familj haft tillgång till dels då hennes far arbetade som generallöjtnad på garnisonen bara ett stenkast bort och dels på grund av det familjenamn de bar. von Rosen hade ett bra rykte och relativt hög status i landet, vilket ledde till vissa privilegier, även för en 15årig flicka som Hedda. När hon kom in på sitt rum och satt sig i sin säng igen kände hon hur en våg av trötthet svepte över henne, så hon blåste ur ljuset och lade sig för att sova. Den sista tanken som snurrade i hennes halvsovande medvetande var att det hade varit öppet in till hennes mors rum som låg längst ner i den högra korridoren som hon hade gått förbi.

Efter några timmars sömn väcks Hedda av att hennes far Erik ropar högt efter Harald. Hon ligger kvar i sängen och försöker somna om då detta inte var något ovanligt i deras hem. Efter några minuter börjar han dock ropa även hennes mors namn, Amalia. Hedda fortsätter med sitt försök att somna om då hon ser att det fortfarande är en stund kvar tills hon behöver gå upp ur sängen. Ytterligare några minuter senare hör hon hur sin far kommer närmare och nu ropar han efter henne. Hon gjorde sig iordning för att kunna möta honom. Det började ljusna ute så hon behövde inte ljusstaken den här gången, men tog på sig en kofta över nattlinnet, innan hon öppnade dörren för att möta upp honom. Heddas far var lång, atletiskt byggd med mörkt kort hår och bred mustasch med inslag av grått, han var en lugn och behärskad man som i vanliga fall inte stressade upp sig över något men nu såg Hedda för första gången en glimt av stress och oro i hans ögon.

Hedda hade under sin uppväxt förstått att hennes föräldrar nog hade en ovanlig kärlek för varandra, man kunde se hur känslorna sprakade mellan dem två, trots nästan 20 år tillsammans var det som att de var nykära varje dag och ingen av dem var rädda att visa det för omvärlden. Med detta i bakhuvudet kunde Hedda förstå att hennes far, som dessutom var van att ha full koll på allt som försiggick i huset började bli orolig, trots att han dolde det väl. Aldrig hade hennes mor eller hans fru gett sig av tidigt på morgonen utan att meddela någon av dem två eller någon av tjänstefolket. Efter bara någon sekund slog det henne att hon sett att dörren till hennes mors rum hade stått öppen under hennes nattliga promenad, men hon ville inte berätta för sin far att hon varit uppe och gått mitt i natten då hon trodde att han skulle ogilla det beteendet. I stället för att säga något om det svarade hon i stället.

Hedda och hennes far bestämde sig trots det de kommit fram till tidigare att gå ut för att se om hon kunde befinna sig någonstans längs vattnet trots allt samt en runda runt huset. När de kom till hallen gjorde de en oroväckande upptäckt, alla Amalias ytterkläder inklusive skor stod fortfarande prydligt på sin plats mellan Heddas och Eriks saker. Det gav Hedda rysningar att se kläderna hänga och skorna stå där alldeles perfekt. Bilden av den öppna dörren flashade förbi i hennes minne men hon fortsatte övertala sig själv att det inte hade någon betydelse. Erik reagerade även han vid synen av Amalias ytterkläder men han behärskade sig och valde att inte säga något då stämningen var tydlig och inte behövde kommenteras ytterligare, en blick dem emellan räckte innan de låste upp dörren och gick ut från entrén som ledde ut till gatan.

Gatan utanför var lugn och stilla, några båtar som inte tagits upp för vintern vaggade stillsamt vid bryggorna längre fram vid vattnet. De såg ut över Ladugårdslandsviken över mot Skeppsholmen då det var en kall men klar morgon. De började promenera och när de kom runt hälften av huset tittade Hedda upp mot sin mors rum och såg att fönstret stod på glänt, bilden av den öppna dörren gjorde sig återigen påmind och hon rös till. Det var inte mycket öppet, bara tillräckligt för att vara synligt nerifrån där de stod. Hur mycket Hedda än försökte slå bort bilden på dörren, tankarna om varför fönstret var öppet så var det omöjligt. Hon visste att hennes mor alltid var noga med att stänga dörrar efter sig då Hedda själv tidigt hade fått lära sig att alltid stänga dörrarna i hemmet efter sig. Även Harald hade tidigt lärt henne att dörrarna hade gångjärn för att de kunde öppnas och stängas. Fönstret till Amalias rum hade Hedda dessutom aldrig sett öppet, vilket gjorde att hon nu kände sig manad att påpeka det till sin far, men sin promenad tidigt på morgonen skulle hon fortfarande hålla för sig själv.

Både Erik och Hedda gick spänt upp till Amalias arbetsrum som lång i det motsatta hörnet av deras del av byggnaden i jämförelse med Heddas rum. Det var en vackert, runt rum med rundande bokhyllor som täckte större delar av rummet förutom fönstret snett ut mot gatan med ett skrivbord och fåtölj placerade...