Jack och döden

Jack och hans gamla mor bodde i en liten stuga vid havet. Han var en bra pojke som gjorde allt hans moder bad honom om, men han var också ivrig på äventyr. Varje dag gick han ner till stranden för att leta efter vrakgods som flutit iland med tidvattnet, gamla burkar, träbitar och blecktrummor. Alltihopa släpade han hem, man visste aldrig när de kunde komma till användning! Han var en riktig strandvaskare, som hans salig far före honom.

Jack och hans mor levde ett enkelt liv. De hade inte så mycket, bara några ankor, ett par hönor och så getterna förstås. Men lyckliga var de, för de höll storligen av varandra och alltid fanns det mat på bordet.

Ända till en kulen vinterdag någon gång i mitten av januari, en av de där dagarna då dimman ligger och ruvar länge över havet och morgonsolen har svårt att tränga igenom. Jack brukade stiga tidigt upp varje morgon och göra i ordning en kopp rykande varmt te och bjuda det på sängen åt sin mor. Och denna morgon gick han som vanligt in till sin mor med tekoppen. Men hon ville inte ha den. Hon vände till och med lite ryggen åt honom där hon låg.

“Nää Jack, jag mår inte så bra idag, jag orkar nog inte stiga upp.”

Jack tittade närmare på sin mor. Jo, hon såg faktiskt lite blek och slapp ut.

“Men vad är det mor, hur är det fatt med dig? Skall du inte ha ditt morgonte?”

“Nää Jack, jag orkar inte dricka något, jag tror jag spyr om jag gör det. Nää min pojke, jag är gammal och du är ung. Jag kommer nog inte att kunna fortsätta i all evighet, vet du.”

“Men mor!”, sade Jack förskräckt. “Du kan väl inte bara lämna mig sådär. Du skall väl inte dö!”

“Ja, min tid kommer också, vet du. Jag känner på mig det.”

“Men mor! Jag har ju ingen annan än du! Vad skall det bli av mig då?”

“Jack, Jack, du är ung, du kommer snart att hitta dig en ung flicka och så gifter ni er och så skall du se att det kommer att gå bra alltihopa.”

“Men mor! Du kan inte bara lämna mig sådär!”

“Jo, jag känner på mig att Han kommer och hämtar mig. Det är dags för mig. Jag har sett det i mina drömmar. Du vet vem jag menar: Döden.”

“Nej mor, nej!” skrek Jack och tog hennes hand. Den var alldeles kall.

“Jag har sparat några slantar till dig och så kommer du att träffa en söt flicka och så gifter ni er och får en massa barn. Det kommer nog att gå bra för dig. Seså, låt mig få sova lite nu, jag behöver vila. Spring iväg, pojk!” Och moderns ögon slöt sig och hon såg väldigt blek ut där hon låg.

Jack gick ner till stranden. Morgondiset höll på att lätta, men fortfarande var luften grumlig och grå. Plötsligt fick Jack öga på en gestalt som kom gående längs stranden en bra bit bort. Det var en lång man med en svart kappa och bara fötter. Han hade långt trassligt skägg, insjunkna ögon i mörka hålor och utstickande tänder. Över axeln bar han en skinande blank lie.

“Godmorgon”, sade han. “Säg mig, är det långt till nästa stuga?”

“Nej då, en bit uppåt, där bor jag med min mor.”

“Vad bra! Det är just henne jag vill besöka.”

“Nej!”ropade Jack. “Jag vet vem du är! Du är Döden!” Jacks mor hade nämligen berättat för Jack hur Döden såg ut och den här gubben stämde in till punkt och pricka.

“Du skall inte hämta min mor!”

“Jo Jack”, sade Döden, “det börjar bli dags för henne nu att följa med mig…”

Men Jack rusade fram och snappade åt sig lien och slog sönder den mot en stor sten. Döden såg inte alls glad ut nu, faktiskt såg han riktigt ful ut i fjäset.

“Du låter bli min mor!”skrek Jack.

“Unge man, det här blir inte slutet på saken…”

“Men det är slut med dig!” ropade Jack och kastade sig över Döden och började slå honom. Döden skulle inte ta hans mor! Jack slog lös på Döden med en drivvedsklabb, SMACK, SMACK, SMACK! Han pucklade lös på honom och det märkliga var, att för varje slag blev Döden mindre och mindre och till slut var han inte större än en kålmask. Då tog Jack Döden mellan fingrarna och höll honom i ett stadigt grepp. Samtidigt såg han sig om efter något att lägga honom i. Han fick syn på en hasselnöt som låg i sanden. Den tog han upp. I nöten fanns ett litet maskhål och ner i hålet stoppade Jack Döden, med huvudet först och hälarna sist, tills hela han var inne i nöten. Så höll han för och letade efter något att plugga igen hålet med. Han tog upp en törnrostagg och täppte i hålet med den. Så slängde Jack med all sin kraft hasselnöten långt, långt ut i vattnet. Och där låg den nu och guppade på vågorna längre och längre bort tills den helt försvann ute till havs. Jack gick hem mycket nöjd och lättad.

När han klev in i stugan, stod hans mor med rosiga kinder och ett stort leende och stekte pannkakor vid spisen. Hon såg riktigt frisk och glad ut. Jack satte sig ner och började äta, men snart nog tog pannkakorna slut och Jack var en hungrig pojk.

“Gå ut och hämta några ägg,” sade hans mor.

Och Jack kvistade fort ut till hönsgården och kom snart tillbaka med ett par stora bruna ägg. Hans mor tog äggen från honom och knäckte dem mot skålen. Men de gick inte sönder. Istället klang det till som om de var gjutna av malm. Hon provade igen, flera gånger, hårdare och hårdare knäckte hon äggen mot skålen.

“Jag förstår ingenting! Jack, det måste vara något fel med äggen. Det går inte att knäcka dem!”

“Men mor, har du varit så sjuk att du inte ens kan knäcka ett ägg!”

Jack tog tag i äggen och knäckte dem med ettklanggg mot skålens kant. Men det enda som hände var att skålen sprack itu mellan händerna på honom. De stirrade på äggen. De stirrade på varandra.

“Det måste vara något lurt idag med äggen. Det är nästan som vore de förhäxade”, sade Jack. “Jag går och hämtar några fler ägg.”

Han sprang ut och snart var han tillbaka, den här gången med några rejäla ankägg. Men samma sak hände, de knäckte och knäckte äggen, även mot den stora järnstekpannan, men de ville inte gå sönder.

“Det här var verkligen besynnerligt”, sade modern och torkade svetten ur pannan.

“Men vad skall vi äta, mor? Jag är vrålhungrig!”

Då skickade gumman ut Jack till grönsakslandet för att hämta något att koka grönsakssoppa på. Snart var han tillbaka med en purjolök och lite kålrötter och potatis. Jacks mor tog purjolöken, lade den på skärbrädan och började skära i den. Men icke! Det gick inte! Kniven bara studsade upp från purjolöken igen, som var den gjord av gummi. Gumman stretade och drog med den skarpa kniven över purjolöken, men nej, den ville inte låta sig skäras!

“Det här förstår jag inte alls,” sade Jacks mor. “Det är något fel med mina grönsaker. Har det varit frost i natt?”

Men nej, det hade det inte varit. “Vad skall vi då äta?”

“Jag vet,” sade Jack. “Vi har väldigt många tuppar som springer runt i hönsgården i år. Vad skall vi med alla dem? Jag går ut och hämtar en, så kan vi äta mors goda tuppsoppa!”

Sagt och gjort. Jack sprang ut och snappade åt sig yxan på vägen och så in i hönsgården för att jaga efter tuppen. Till sist fick han tag på en och lade den på huggkubben för att nacka den. Yxan ven genom luften och tuppens huvud for iväg, rakt ut i luften. Men i samma stund flög tuppens huvud tillbaka till nacken igen och tuppen reste sig på ett ben på huggkubben och skrek, “Kuckelikuu!”

Jack gjorde runda ögon men så grep han tag i tuppen igen, slängde ner den på huggkubben och SVISSCHHH!...